Heey!
Slutade klockan två idag, skönskönt. Sex timmars jobb är helt okej, inte för kort dag men absolut inte för lång :) Trivdes mycket bra på stället jag var på nu faktiskt. Var på en förskola med minstingarna. Ibland när man kommer som vikarie så kan det hända att dom kanske kör med en eller tar för givet att man inte kan något. När de andra springer runt på rast så får man ingen själv, man måste själv klura ut vad som ska göras trots att det är olika på alla ställen, dom tror att man inte kan något för att man är ung och bara suckar åt en eller låtsas som att man inte är där osv. Här berättade dom verkligen utan att man kände sig liten och oerfaren. Dom berättade helt enkelt vad som gällde när, sånt som behövs att veta. En förmiddagsrast fick jag också. Nu menar jag givetvis inte att alla ställen är skit men det har ju varit ett och annat ställe som har varit lite sisådär. Glad blir jag också när dom frågar om jag är utbildad till förskollärare när man är på en förskola. Då känns det som att dom tror att man är utbildad = man gör ett bra jobb! Man blir ju extra glad då när man inte ens är utbildad som förskollärare :) Samma sak när dom frågar om man är utbildad fritidspedagog :)
Något som är jobbigt är att jag inte riktigt vet vad jag vill bli. I lågstadiet ville jag bli sångerska eller dagisfröken. Med tanke på att min röst inte är någonting att hänga i julgranen så var det ju dagisfröken som står högst upp på listan. Det är många barn som vill bli dagisfröknar när dom är små just för att dom kanske har en så nära relation med en förskollärare, man ser upp till denna och vill bli samma sak. Mitt höll helt enkelt i sig och när jag tog studenten så var jag bergsäker på att det var förskollärare jag ville bli. När jag sen skulle börja vicka så fick man kryssa i vart man ville vara. Givetvis kryssade jag i förskola och tvekade om jag skulle kryssa i fritidshem eller inte. Hade ju bara dåliga erfarenheter från fritids men man skulle säkert inte behöva vicka där så mycket. När jag väl kom ut och började vicka på fritids så var det ju hur kul som helst!
När jag är på fritids så känner jag att det är det här jag vill pyssla med. Man kan föra dialoger på ett helt annat sätt än vad man kan med förskolebarnen. Man kan skoja och dom börjar förstå ironi sakta men säkert. Istället för att hjälpa dom att pussla eller hålla kritan rätt så kan man måla tillsammans med dom, spela olika sporter ute, hoppa rep, hänga gubbe, skoja, skratta och ja, ni förstår nog vart jag vill komma.
Men när jag är på en förskola så känner jag att jag även vill bara där. Dom är så små och så söta. Man får lära dom att gå, prata, räkna, man busar, det är mer barnpassning. Men frågan är om det är roligt i längden? Man bär på dom och får ont i ryggen, dessa barnaskrik får ens öron att trilla av.. Det känns som att det tär mer på kroppen att vara förskollärare. Men samtidigt är det ju roligt att vara med dom små liven.
Det är svårt det där. Så typiskt när jag en gång visste vad jag ville. Men det var kanske lika bra att jag kryssade i fritidshem, för det är kanske det i slutändan jag väljer? Man vill ju vara bombsäker när det handlar om ens framtid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar